I rymden är det lätt att gå varandra på nerverna. Det är det första man erfar som tassare. Människor är jobbiga. I alla besättningar uppstår det därför förr eller senare konflikter. Det är någon som ständigt suger på tänderna. Som säger ju i slutet av varje mening. Som slickar på fingrarna när hon bläddrar i manualerna. Som lämnar strumpludd efter sig i duschen. Som pratar med halvtuggad mat i munnen, som sprätter tandkrämsprickar på speglar, som gnisslar med ryggstödet, som knäpper med fingerlederna, som kletar kusar under bordsskivor eller avslöjar slutet på alla videofilmer.
Själv är man dessvärre perfekt. Den ende som sköter sig. Och märkligt nog blir alla irriterade på just detta, särskilt när man försöker påtala de allra värsta bristerna hos omgivningen. Och snart är alla fastlåsta i en skoningslös, psykisk terrorbalans.
Det håller inte. Det säger sig självt. I början av tassarepoken kunde gruvfraktare återvända efter fleråriga utfärder, och när lasten lossades upptäckte man att besättningen delat av hela skeppet. De hade byggt upp en berlinmur i mitten, delat upp förråden och därefter inte samtalat med varandra på flera år. Ibland var det ännu värre, den ena halvan hade helt enkelt tillfångatagit den andra. Låst in fienden i gymmet eller andaktsrummet och skickat in matransoner genom ett hål i dörren. I extrema fall hade man dödat de besättningsmedlemmar som irriterade värst. Det fanns ett inofficiellt dödsstraff på den tiden, det kallades hundsim. Helt enkelt en rymdpromenad utan rymddräkt, medan resten av besättningen stod med näsorna tryckta mot kabinrutorna. I loggboken antecknades det som en olyckshändelse, och sedan var det bara att hoppas att de anhöriga inte skulle börja rota. Snart upptäckte man dock att det inte läste problemen. Om en besättning hamnat i syndabockstänkandet var det bar en tidsfråga innan nästa konflikt uppstod. Och ett nytt offer fick simma hundsim. Och sedan ännu ett. Och förr eller senare blev det ens egen tur.
Mycket omtalat på sin tid blev det militära forskningsskeppet Enterprise. När det återkom efter en åttaårig expedition hade besättningens 115 deltagare minskat till 64. De överlevande var nedbrutna och i erbarmligt psykiskt skick. De yrade om en epidemi som brutit ut, ett dödligt virus som angripit en efter en, så att man tvingas skjuta ut liken i rymden på grund av smittorisken. De jordiska myndigheterna fattade dock misstankar. När man närmare undersökte skeppet fann man flera blodfläckar som övermålats eller som någon försökt tvätta bort. I några järnräcken fanns egendomliga skrapmärken, och i golvspringor därunder hittades spår av avföring och blod. I verkstaden påträffades en avknipsad stortå som rullat in under en skyddsplåt och så småningom mumifierats. DNA-proven visade att tån tillhört frilansfilmaren Alicia Spanner som varit med för att dokumentera resan. Hennes utrustning återfanns i en hytt, men alla filmer var försvunna. Vid närmare granskning fann man att tånageln slitits bort med något verktyg, förmodligen en plattång.
Exakt vad som hänt de saknade blev aldrig offentligt. De kvarvarande i besättningen satt stumma under förhören eller babblade i psykoliknande tillstånd. Genombrottet kom när man hittade Alicia Spanners filmer. Hon hade skickligt gömt dem i en fläktkanal, och på något sätt haft styrka att inte avslöja gömstället under den hänsynslösa tortyren. De få som tillåts se filmerna var djupt chockade efteråt. De övergrepp som Alicia dokumenterat med sin dolda kamera innan hon avslöjades var så bestialiska att hela materialet omedelbart sekretessbelades. Efter den slutna rättegången dömdes samtliga kvarvarande i besättningen för överlagt mord.
Felet i rymdfartens början var att pamparna lade sig i för mycket. Bolagshöjdare och småpåvar ville bestämma hur skeppen skulle skötas. Alla konflikter som fanns på Jorden byggde de gladeligen in i besättningen. Det var befälsordningar hit och dit, nitiska disciplinregler, reveljer och honnörer och småaktiga hot om löneavdrag, det var morötter och piskor, stämpelur och övervakningskameror, tjat och förmaningar och straff.
Men de glömde en sak. De glömde att vi skulle ut i rymden. Där ingen på Jorden kunde nå oss. De försökte behålla kontrollen, men en efter en klippte vi av gummisnoddarna.
I all tysthet genomförde vi tassare en revolution. Vi var helt enkelt tvungna, det gamla jordbeteendet fungerade inte därute. Vi behövde inte längre försvara åkerlappar eller revir. Inte kriga om några gränspålar. Bara lära om leva på ett litet utrymme, sida vid sida, i frid.
Det var på så sätt som tassarkulturen växte fram. Betedde vi oss som på Jorden fick vi ett helvete tillsammans. Utan större väsen började vi därför att experimentera hör och var, prova på nya sätt att umgås. Tassarsnacket spreds mellan besättningarna. Efter långresorna därute kunde man betrakta jordelivet med nya ögon. Alla gammal inskränkthet. Våldet. Rövslickeriet. Plötsligt kände man att man funnit något eget. En tassarhållning, ett nytt sätt att vara människa på. Det handlade om stolthet. I rymden visste vi faktiskt bäst.
Ur detta föddes tassarmanifestet. Det klokaste som någonsin sagts om att leva i rymden. Det existerar olika varianter av manifestet, men alla bygger på samma grund.
Tassarmanifestet lyder sålunda:
- Det finns inget tassarmanifest.
- Hör du inte, din pappskalle, det finns inget tassarmanifest.
- Men hur många gånger ska jag behöva upprepa det, det finns inget tassarmanifest. Tror du mig inte kan du stanna hemma och odla vaxbönor! (Vaxbönorna ersätts ibland av andra grönsaker som anses särskilt löjliga i olika delar av världen. Blomkål är rätt vanligt. Eller hästrovor. Eller, för vissa afrikaner, babiandurra.)
Tassarmanifestet finns alltså, med budskapet att det inte finns något tassarmanifest. Rena zenbuddhismen kan man tycka. Men orsaken är självklar. Om det fanns ett tassarmanifest skulle jordauktoriteterna kunna förhålla sig till det och börja förbjuda, bötesbelägga, kräva avbön osv. Genom tassarmanifestet visar man jordingarna lång näsa. Vi är fira. Ni kommer inte åt oss.
Det finns alltså inget manifest. Men så fort man lämnat ozonlagret bakom sig träder det i kraft. För en nybörjare i besättningen är det förvirrande, det är som om en varm vind börjar blåsa genom sektionerna. Besättningens kinder blir röda. Folk böjar le. Man spänner loss sig ur sätena, snör av sig kängorna och slänger axelklaffarna åt helvete. Tassarmanifestets första punkt lyder nämligen:
– Vi har inga uniformer.
I många av flottorna hos de största gruv- och fraktbolagen råder uniformstvång. Under arbetstid måste man alltså ständigt bära deras diagonalskurna marinblå kragjackor med dito laminatbyxor med permanenta pressveck och revärer. Till detta skärmmössa vid start och landning, annars pansarkeps, jaktbasker eller möjligen båtmössa, samt syntetkängor i unisexmodell. Jag säger bara fy fan. Vi tar av oss skiten så fort vi kan och gräver fram favvotröjan med djungeltryck, eller kanske en munkjacka eller rentav en skönt sliten morgonrock. Och sedan proklamerar vi:
– Du till alla.
Det är nästa punkt. Inget herr eller monsieur eller inget feodalt honnörande eller bugande, inga gradbeteckningar, alla våra befäl och förmån förvandlas till snubben och polarn. Om de vägrar utbryter mobbing av infernaliskt slag, alla underlydande börjar omedelbart plocka löss som schimpanser ur deras hårbottnar, även från armhålor och könshår sedan persedlarna slitits av och detta upprepas tills vederbörande blivit en vanlig människa. Därefter inför vi:
– Lika lön.
Högtidligt skiter vi i jordningarnas alla lönegrader, ackord och befälsbonusar. Vi offrar alla lika mycket tid i rymden. Skulle ditt liv då vara mer värt än mitt? Nej, vi lägger helt enkelt ihop alla löner, höga som låga, och sedan delar vi lika. Jordingarna brukar bli ursinninga när de får veta det, både bolaget och facket tycker att vi saboterar, men vi raderar bara deras sura mail. Därefter fastslår vi att:
– Alla äger skeppet.
Detta gäller ovillkorligt så länge färden varar. Vår farkost är vårt hem och vår överlevnad, det tunna äggskal som skyddar våra liv. Om det krackelerar stryker vi alla med. Därför har alla ansvar för vartenda utrymme. Alla äger lastrummet. Alla äger bränsletankarna. Alla har samma rätt till navigationsplotter, klimaregulatorn eller tevespelet. Samtliga Tillträde förbjuder-skyltar skruvar vi loss. Först när vi återvänt till Jorden får bolaget tillbaka skeppet. Fram till dess är det vårt.
– Fritt sex.
Har vi. Sägs det i alla fall. Ja, det här är en av de vanligaste fördomarna om oss tassare, att vi skulle leva i sexkollektiv under resorna. Och denna seglivade myt, detta rykte som ständigt återkommer om oss, kan jag för egen del bara med kraft bekräfta.
– Gnäll inte.
Den är den sista punkten i tassarmanifestet. Gör det du ska, det du orkar och det du förmår. Men gnäll inte. Tro inte det blir bättre för att du gnäller. Tjata inte. Tjafsa inte. Gå för fan inte omkring och sura.
Så här enkelt är det att leva i fred. Tassarmanifestet skulle kunna skapa peace på Jorden reda i morgon.
– Trams! säger jordingarna.
– Ta av er uniformerna, säger vi tassare. Börja med det. Lägg bara undan era uniformer.
– Trams! säger jordingarna igen.
Så låt dem då sitta och räkna sina penningar.